viernes, 8 de octubre de 2021

UNA CARTA HISTÓRICA DE SUECIA

“LA MISA ALTA EN LA IGLESIA CATÓLICA”, tenían bajo el título “Para considerar antes de que comience la misa”, es decir, entre otras cosas, podría leer lo siguiente: “Es un servicio al que asisto. Por eso este silencio ante lo sagrado, en adoración. ------  

El culto al que asisto ahora es el mismo en todo el mundo, en catedrales y capillas de misiones, en pequeñas iglesias rurales y en monasterios. En todas partes de la Iglesia Católica está el mismo sacramento, la misma palabra, el mismo hecho, el mismo idioma. Esta Misa ----- es la misma que San Ansgar cantó en Björkö, la misma que Eric el Santo escuchó con profunda devoción justo antes de su muerte, que Santa Brígida describe en sus revelaciones con tanto éxtasis, que Birger Jarl y Magnus Ladulás, Mons. Brinolfo [Algotsson] y Mons. Tomás [Simonsson], Engelbrekt y [los regentes] Sture, así como todo el pueblo de Suecia durante más de medio milenio, asistía domingo tras domingo con piadosa y agradecida alegría”.

“HÖGMÄSSAN I KATOLSKA KYRKAN”, hade de under rubriken “Att betänka innan mässan börjar” nämligen bl. a. kunnat läsa följande: “Det är en gudstjänst jag bevistar. Därför denna tystnad inför det heliga, därför församlingen på knä i tillbedjan. ------  

Den gudstjänst jag nu bevistar är densamma över hela världen, i domkyrkor och i missionskapell, i små landskyrkor och i kloster. Det är överallt i katolska Kyrkan samma sakrament, samma ord, samma handling, samma språk. Denna mässa ----- är densamma som den helige Ansgarius sjöng på Björkö, densamma som Erik den helige med djup andakt åhörde strax före sin död, som den heliga Birgitta i sina uppenbarelser med sådan hänförelse beskriver, som Birger Jarl och Magnus Ladulås, biskop Brynolf och biskop Tomas, Engelbrekt och Sturarne liksom hela Sveriges folk under mer än ett halvt årtusende söndag efter söndag med from och tacksam glädje bevistat”.
  
La última parte es tomada de una carta escrita hacia fines de los años 90 y comienzos del 2000:
 
SUECO
”Jag älskade den gamla liturgin av flera skäl, men jag skall nöja mig med att ange två:
1. Den tridentinska mässan var densamma som den helige Ansgar sjöng på Björkö, den samma som Erik den helige med djup andakt åhörde strax före sin död, som den heliga Birgitta i sina uppenbarelser med sådan hänförelse beskriver, som Birger Jarl och Magnus Ladulås, biskop Brynolf och biskop Tomas, Engelbrekt och Sturarna liksom hela Sveriges folk under mer än ett halvt årtusende söndag efter söndag med from och tacksam glädje bevistat.
   
Denna historiska kontinuitet är oerhört betydelsefull för en så utpräglat konservativ människa som jag.
   
2. På den gamla goda tiden var den katolska kyrkomusiken här i Göteborg ofta av polyfon karaktär. Liturgin blev bl. a. på grund därav så optimistisk, så full av glädje och jubel, med andra ord en så välgörande kontrast till de sorgsna, syndapessimistiska lutherska gudstjänsterna, som jag aldrig känt mig hemma i. Gudstjänstlivet speglade, tyckte jag, på ett utmärkt sätt den ljusare människosyn, som den katolska läran om arvssynden och rättfärdiggörelsen leder fram till.
   
Denna faktor var heller inte oviktig för en i grunden så glad, optimistisk och positiv person som jag.
  
Att ha hamnat i Katolska Kyrkan var följaktligen för mig som att ha kommit hem.
   
När jag på 1960-talet fick höra talas om, att denna gamla klassiska, romerska mässa skulle ersättas med någon urvattnad, på protestantisk gudstjänst kopierad, skrivbordsprodukt, så kunde jag först inte tro, att det var sant. När jag sedermera insåg, att detta inte var ett dåligt skämt, så tänkte jag, att man väl snart på högsta nivå inom Kyrkan inser, att denna nya, beskurna mässa var ett fruktansvärt misstag, som man snart skulle rätta till genom att återgå till det gamla.
    
Denna renässans för den gamla liturgin har jag nu väntat på i 32 år. Det är med stor självövervinnelse och utan någon som helst glädje jag en och annan gång pliktskyldigast släpar mig till den nya mässan i vår församlingskyrka, vars interiör man dessutom lyckats vandalisera totalt. Jag känner mig långt ifrån säker på, att dagens kyrka är identisk med den, till vilken jag en gång för drygt 49 år sedan avgav mina löften.
    
Själv uppfattar jag snarare den postkonciliära kyrkan som en ny religion.
    
Civilklädda präster och nunnor –liksom lekmän– får opåtalat bedriva mer eller mindre ohöljd marxistisk propaganda, karismatiskt lagda präster kan obehindrat fraternisera med sekteristiska, frikyrkliga predikanter, ekumeniskt sinnade präster koncelebrerar med kvinnliga protestantiska präster, öppet homosexuella får utåt tolka den katolska synen på sex-frågor ur sitt subjektiva och vinklade perspektiv. Präster och biskopar, som tillåter allt detta, har enligt min uppfattning förverkat allt förtroende. Kan man över huvud taget anse dem som katoliker? På Pius XII:s tid skulle de förmodligen ha blivit exkommunicerade.
    
Dessa modernistiska –och i lärofrågor följaktligen tvivelaktiga– biskopar och präster skall vi, traditionella katoliker, som endast begär att få tillbaka den Eviga Mässan, som man bestulit oss på och som i århundraden varit den enda tillåtna, alltså vara tvungna att krusa och “skrapa med foten” för. Sådana potentater, som betraktar oss traditionalister som mera suspekta än om vi sysslade med knarkhandel, skall vi då vara beroende av. Min erfarenhet av många års kamp för den gamla liturgin är, att kyrkoledningen –såväl på stifts– som på dekanats –och församlingsnivå– hela tiden försöker dribbla bort oss.
    
Vi är helt enkelt utsatta för en “kattoch råttalek” från modernisternas sida. Jag är nu trött på att spela “råttans” roll i denna grymma lek. Mitt tålamod med vår kyrkoherde och biskop är helt enkelt slut. Jag har flera gånger varnat vår kyrkoherde för fortsatt njugghet i behandlingen av oss. Jag brukar säga honom, att jag under 32 års väntan på den riktiga Mässan ådagalagt ett osannolikt tålamod, men även mitt tålamod har en gräns.
    
Efter alla missräkningar och besvikelser har jag nu kommit till “vägs ände”. Vår snällhet och vårt tålamod uppskattas inte av den kyrkliga överheten, utan missbrukas fastmer. Det leder ingen annanstans än in i en återvändsgränd, där man efter en förhastad glädje över att tycka sig ha gått ett steg framåt snabbt nödgas konstatera, att nästa steg från de kyrkliga myndigheternas sida tvingar en två steg tillbaka.
   
Min personliga slutsats efter alla nedslående erfarenheter är därför, att gamle ärkebiskop Marcel Lefebvres –salig i åminnelse– och det av honom grundade St. Pius X:s prästbrödraskap SSPX:s ståndpunkt är den rimligaste. Man kan inte kompromissa med modernisterna.
 
Pax et bonum,
 
En gammal katolik.” 
  
TRADUCCIÓN
Me encantaba la liturgia antigua por varias razones, pero me limitaré a enunciar dos:
1. La Misa Tridentina es la misma que San Ansgar cantó en Björkö, la misma que Eric el Santo escuchó con profunda devoción justo antes de su muerte, que Santa Brígida describe en sus revelaciones con tanto éxtasis, que Birger Jarl y Magnus Ladulás, Mons. Brinolfo [Algotsson] y Mons. Tomás [Simonsson], Engelbrekt y [los regentes] Sture, así como todo el pueblo de Suecia durante más de medio milenio, asistía domingo tras domingo con piadosa y agradecida alegría.
  
Esta continuidad histórica es sumamente importante para una persona tan conservadora como yo.
  
2. En los viejos tiempos, la música de la iglesia católica aquí en Gotemburgo era a menudo de naturaleza polifónica. La liturgia fue por eso tan optimista, tan llena de gozo y regocijo, en otras palabras, un contraste tan benéfico con los tristes y pesimistas cultos luteranos en los que nunca me he sentido como en casa.
   
Este factor tampoco carecía de importancia para una persona que es básicamente tan feliz, optimista y positiva como yo. Por lo tanto, haber terminado en la Iglesia Católica fue para mí como volver a casa.
   
Cuando escuché en la década de 1960 que esta vieja misa romana clásica iba a ser reemplazada por algún producto de escritorio, copia protestante y diluido, al principio no podía creer que fuera cierto. Cuando más tarde me di cuenta de que esto no era una broma de mal gusto, pensé que uno pronto se daría cuenta al más alto nivel dentro de la Iglesia que este nuevo.
 
La feria recortada fue un terrible error, que pronto se corregiría volviendo a lo viejo. Llevo 32 años esperando este renacimiento de la liturgia antigua. Es con gran conquista de mí mismo y sin ninguna alegría que ocasionalmente me arrastro con gran diligencia a la nueva misa en nuestra iglesia parroquial, cuyo interior también ha sido completamente destrozado. No estoy seguro de que la iglesia de hoy sea idéntica a aquella a la que hice mis votos una vez más de 49 años atrás.
    
Personalmente, percibo más bien a la iglesia posconciliar como una nueva religión.
   
A los sacerdotes y monjas vestidos de manera sencilla, así como a los laicos, se les permite llevar a cabo propaganda marxista más o menos descubierta sin previo aviso, los sacerdotes carismáticos pueden fraternizar libremente con predicadores sectarios de iglesias libres. Los sacerdotes de mentalidad ecuménica compiten con las sacerdotisas protestantes, los homosexuales abiertamente pueden interpretar exteriormente la visión católica de las cuestiones sexuales desde su perspectiva subjetiva y en ángulo. Los sacerdotes y obispos, que permiten todo esto, han perdido, en mi opinión, toda confianza. ¿Pueden ser considerados católicos en absoluto? En la época de Pío XII, probablemente habrían sido excomulgados.
   
Estos modernistas –y por tanto dudosos en materia de doctrina– los obispos y sacerdotes, los católicos tradicionales, que solo exigimos recuperar la Misa Eterna, que nos han robado y que durante siglos ha sido la única permitida, por tanto, deben ser agachado y arañado con el pie para. Entonces debemos depender de esos potentados, que nos consideran más sospechosos a los tradicionalistas que si estuviéramos involucrados en el tráfico de drogas.
    
Mi experiencia de muchos años de lucha por la antigua liturgia es que el liderazgo de la iglesia, tanto a nivel diocesano como a nivel de decano y parroquia, está constantemente tratando de alejarnos. Simplemente estamos expuestos a un juego de gatos y ratas por parte de los modernistas. Ahora estoy cansado de interpretar el papel de la rata en este increíble juego. Mi paciencia con nuestro pastor y obispo simplemente ha terminado. En repetidas ocasiones le he advertido a nuestro pastor que continúe con la diligencia al tratarnos. Le suelo decir que tengo menos de 32 años. Esperar la feria real reveló una paciencia poco probable, pero incluso mi paciencia tiene un límite.
   
Después de todos los errores de cálculo y las decepciones, he llegado al final del camino. Nuestra amabilidad y paciencia no son apreciadas por las autoridades eclesiásticas, sino que son más abusadas. No conduce a ninguna parte sino a un callejón sin salida, donde después de una alegría apresurada de parecer haber dado un paso adelante, uno se ve rápidamente obligado a afirmar que el siguiente paso de las autoridades eclesiásticas obliga a uno a retroceder dos pasos.
   
Mi conclusión personal después de todas las experiencias decepcionantes es que el viejo arzobispo Marcel Lefebvre, bendecido en memoria, y la posición de la FSSPX es la más razonable. No se puede transigir con los modernistas.
  
Pax et bonum,
   
Un viejo católico.

No hay comentarios:

Publicar un comentario

Preferiblemente, los comentarios (y sus respuestas) deben guardar relación al contenido del artículo. De otro modo, su publicación dependerá de la pertinencia del contenido. La blasfemia está estrictamente prohibida. La administración del blog se reserva el derecho de publicación, y renuncia expresa e irrevocablemente a TODA responsabilidad (civil, penal, administrativa, canónica, etc.) por comentarios que no sean de su autoría.